Djupandning.
Så var det dags. Första resan med psykologen i syfte att besegra agorafobin är tre timmar bort och det börjar knyta sig rejält i mellangärdet. Har inga direkta katastroftankar för jag har lyckats att hålla borta det mesta av förväntansångesten. Antar det är något bra samtidigt som det på något vis känns fel att blockera och stänga av känslor. Kommer det få dem att sluta finnas till en vacker dag eller måste jag möta dem förr eller senare ändå? Jag har bestämt mig för att just den rädslan som byggs upp innan jag ska göra något är okej att försöka strunta i istället för att ta fram luppen och analysera ner den i småbitar. Den rädslan skulle inte finnas där om inte fobin i sig fortfarande var så stark så jag hoppas och tror att det går hand i hand och istället för att överarbeta något som är ett symptom lägga det mesta av krutet på orsaken till det.Känner mig allmänt avtrubbad inför resan. Eller så upplever jag det som så bara för att jag inte går igenom massa skräckscenarie och åker ångestfylld hiss inombords, som jag är van vid att göra. Det är må hända ett forcerat tillstånd som gjort att jag inte tänkt så mycket på resan innan men det hade jag inte gjort utan min fobi så jag tänker klassa det som ett steg åt rätt håll. Ibland är faktiskt rädslan inför värre än den som infinner sig vid själva situationen. Skulle bäst kunna beskriva det som skräckblandad förtjusning när jag väl sitter där i bilen på väg ut ur den mentala buren fobin skapat. Jag känner mig fri och livrädd, stark och fruktansvärt ömtålig samtidigt. Är en väldigt speciell känsla och även där är jag fortfarande i det stadiet där jag håller undan mer än tar i tu med känslorna. Jag fokuserar på andra saker. Omgivningen, radion, vädret, vad jag hörde på nyheterna igår, egentligen vad som helst som kan få mig att inte börja känna efter hur snabbt hjärtat slår, om jag har känseln kvar i fingrarna eller om det är svårt att andas. Det kommer med jämna mellanrum vågor av panik som sköljer över mig, oavsett vad jag tänker eller inte, de är då jag verkligen måste vara stark och inte ryckas med. För låter jag en sån få med mig är jag väldigt nära att falla offer för panikångesten. Det är de där vågorna jag är mest rädd för just nu. De är skrämmande för att de kan komma när som helst och det kan gå på några sekunder från att sitta relativt lugn till att plötsligt känna att jag med största sannolikhet kommer att dö inom kort. Helt utan rim och reson är kroppen på ett ögonblick anpassad efter att dela badvatten med tio blodtörstiga vithajar. Kan inte låta bli att skratta inombords åt hur ologiskt det är och att någon som jag, som har spenderat hela mitt liv med "klok som en bok" stämplat i pannan, sitter där i en bil med en gammal dänga på radion och Skaraborgsslätten fridfullt vilande utanför fönstret och skakar som ett asplöv medan jag känner att livet håller på att rinna ur händerna på mig. Det är komiskt, faktiskt.
Det är förmodligen mitt förnuft som kommer att bli min räddning, det och min envishet. Kanske även lite min absurda humor. För jag har skrattat många gånger åt hur banala tankarna och känslorna är som kommer med panikångesten och när det händer dör ångesten ut fullständigt. Mer sånt Linda! Mer Linda och mindre fobi överlag tack. Jag fixar det här, jag vet inte hur lång tid det kommer ta, jag vet att det kommer vara jävligt tungt och innebära hårt arbete men tänker inte ge mig förrän jag har lyckats. Går det åt helvete är det bara på det igen. Och igen. Och igen. Det går, det är "bara" att stå ut som gäller. En dag kommer jag sitta här och skriva om hur mycket jag ser fram emot att få sätta på mig på tåget och resa iväg. Till allt det där jag inte når just nu.
Idag börjar min vandring bort från agorafobin. Här och nu har den redan förlorat, för jag har bestämt mig.
